Lena väljer Lena.

Stora arkitekturjournalistpriset går ännu en gång till Elisabet Andersson på SvD. Hon har grävt fram vad ingen annan har lyckats få svar på: vem som blir chef för Arkitekturmuseet! DN och andra drakar står som fån i bakvattnet.

Och svaret är:..... Lena Rahoult (hur man nu uttalar det).

Antiklimax? Möjligen. Tidstypiskt? Möjligen. En "entreprenör" och en "driftig" person utan alltför omfattande specialkunskaper. Ja, hellre det än tvärtom, som ett antal andra namn på listan hade inneburit. Jag är ytterligt tacksam för att en del av arkitektgubbarna INTE fick jobbet. Att den kvinnodominerade och kvinnopräglade institutionen får ännu en kvinna som chef är naturligtvis inte bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är inte SÅ viktigt.

Modellen med tvådelat chefsskap, en begåvad ledare och en intellektuellt medveten kreatör har på ett smärtsamt sätt aktualiserats med den nuvarande chefen, som saknat båda egenskaperna. Lena Rahoult behöver nu en ytterligt bra utställningschef vid sin sida. I min bok är inte tjänstlediga (varför, kan man undra) Ana Betancour svaret. Vi behöver fokus på de breda och samhällstillvända frågorna. Arkitekturmuseet behövs som en politiskt medveten aktör i hela samhället, inte bara i arkitektsamhället.

Hepp!

Ibland blir man överraskad och förvånad även inför det mest självklara och förutsägbara.

Tänkte faktiskt inte på att Lena Froms avhopp från Tidskriften skulle innebära att någon annan skulle få plats på Redaktionen. Ikväll basunerar Olof H (stolt) ut att Expressens och Sydsvenskans och SVTs och SRs (pust) hobbyfilosof Dan Hallemar får annektera en smakfullt begränsad arbetsyta och en beskärd del av utsikten från Fiskargatans arkitektghetto under överinseende av arkitektursveriges egen Machiavelli. Grattis!(?)

Hallemar har alla förutsättningar att (på gott och ont) bli en alldeles förträfflig redaktör på Tidskriften. Men, precis som att det är en smärre förolämpning att bli rekryterad till Wingårdhs lojala och följsamma fotfolk är det en något obekväm och motsägelsefull situation att bli utvald och uppskattad av Olof Hultin.

---

PS: Det vore väl en god idé att Hallemar fick ta över bloggen, så kanske vi slipper förvirrade, tendentiösa och illa skrivna inlägg som det här.

Go, Janne, go!

Ibland blir man till och med glad när man läser en text från TT:

– Jag tror inte att arkitektur är en fråga om inspiration eller talang, det handlar om analys och arbete. Min inspiration kommer alltså från förnekelsen av inspiration.
– Ett hus är inte en skulptur eller en målning. Ett hus måste leka tillsammans med omgivningarna och vara i harmoni med landskapet runt omkring.

Detta sagt av en av världens mest intressanta och originella arkitekter just nu. Han behöver inte upphöja sitt arkitekturhantverk till konst för att det skall få giltighet eller värde, det skapar sitt berättigande av egna meriter från egna kriterier. Det räcker med att vara bra arkitektur.

Trots det fasansfullt taffliga arrangemanget i fredags; Jean, jag hoppas att du vill komma tillbaka till oss!

Janne Nyhet på Moderna

Det är alltid intressant att komma lite närmare storheterna omkring sig, det händer oftast någonting tankeväckande med de invanda och mediakonstruerade föreställningarna och i bästa fall revideras en världsbild något.

Var på Moderna och lyssnade på allas vår franske världsarkitekt Jean Nouvel idag. Efter att först genomlidit en osannolikt intellektuellt grund och osammanhängande ”introduktion” av Arkitekturmuseets avgående (äntligen) chef och en om möjligt ännu mer tafatt inledning av Forums chefredaktör Daniel Golling steg den imposanta (i Storbritannien kallad ”slaktaren”) huvudpersonen upp till pulten och tog över det misshandlade kommandot.

Är det alldeles för mycket begärt att en myndighetschef och en chefredaktör för en mycket anspråksfull och glassig tidskrift med minst sagt kaxig attityd åtminstone har förberett ett hyfsat professionellt och helst i någon minsta mån givande anförande när en världsarkitekt kommer på ett ytterst exklusivt besök? I andra kulturer än den ibland chockerande socialt handikappade som är vår kan en introduktion som de två svenska klantarna levererade uppfattas som en grav förolämpning. Även om jag personligen bevittnat en ansenlig mängd valhäntheter från svenska arkitekturscener genom åren vänjer jag mig aldrig. Nouvel tog dock det hela med till synes gott humör. Där har vi ett proffs, både socialt och yrkesmässigt.

Nouvel IRL som talare var en kärv och långsamt växande behaglig bekantskap. Butter och mumlande på ett obekvämt språk (engelska) lät han till en början smått plågad över sin uppenbarligen hindrade spiritualitet. Att få höra den språkligt begåvade och flitigt skrivande Nouvel framföra sina meningar på franska denna kväll hade varit en totalt annorlunda och oerhört mycket mer givande upplevelse. Är det verkligen en omöjlighet att arrangera på det sättet?

Temat för kvällen var modernitetens olika ansikten kontra historien och sammanhanget. Nouvel vill framställa sig själv som en ”kontextuell” arkitekt i opposition emot generell internationell stil och ”fallskärmssläppt” varumärkesarkitektur som smutsar ner den globala byn. Han började ganska omgående med att recitera en engelsk översättning av sitt egenhändigt författade manifest från Louisiana-utställningen 2005, i vilket han sökt sammanfatta sin arkitektursyn. Manifestet är mycket anspråksfullt (vilket ett manifest naturligtvis bör vara) och ställer upp en bild av ett sympatiskt arkitekturhantverkande i både social, ekonomiskt och estetisk samklang med det omgivande samhället. Nouvel är bra med ord. De intellektuella anspråken kanske inte håller i alla detaljer och texten blir i passager smått pratig och upprepande, men är klart läsvärd och tål att reflekteras över. Prata med danskarna för att köpa en kopia.

Men, när Nouvel efter den krävande inledningen osannolikt snabbt börjar flippa i stort sett okommenterade bilder på laptopen krockar teorin en aning med praktiken. I de tidiga projekten kan man tro på arkitektens manifesterade kontextuella ambitioner, men med ökande bigness och världsrykte blir det lite si och så med den stora saken. När vi kommer fram till Barcelonas Torre Agbar känner Nouvel sig till och med tvingad att ursäkta sig och presenterar en nödtorftig gaudi- och kataloniensyftande fördjupning av den svårupptäckta kontextualiteten i denna typiska generella storstadsfallos.

I sådana lite famlande och ivrigt pojkaktiga stunder påminner fransmannen om sin svenska motsvarighet, ni vet den snacksalige göteborgaren med likadan frisyr och samma ”casual but extremely expensive”-garderob och endimensionella textila färgskala. Som en komplimang till Wingårdh kan jag denna kväll faktiskt inte riktigt avgöra vem som är hönan och vem som är ägget i den omeletten. Wingårdh är en mer slipad estradör och framstår som en mer professionell presentatör av sitt varumärke. Nouvel har en total överlägsenhet i arkitektoniskt innehåll, kreativitet och originalitet. Firma Nouvel/Wingårdh skulle vara mycket intressant att se.